Georadarprospektering
Ett georadarsystem liknar ett ekolod, men är skapat för användning på land. Georadarantennen skickar ner en elektromagnetisk signal i marken och signalen reflekteras från objekt och gränskikt i jorden. Ekon från georadarsignalen registreras när de kommer tillbaka till markytan. Under mätningen skjuter georadarsystemet ner radarspår var femte centimeter i raka profiler genom marken medan man går fram och tillbaka över mätområdet.
Spåren efter georadarundersökningen syns på kyrkogården i Ramundeboda
Foto: UV
Genom att mäta många parallella georadarprofiler, nära varandra, är det möjligt att få en tredimensionell datavolym. Denna datavolym kan man skära i horisontella skivor, så kallade tids- eller djupskivor. För bättre förståelse av informationen kan det vara till hjälp att animera ett antal djupskivor med ökande djup i form av ett snabbt bildspel. Arkeologiska strukturer kan tolkas genom en noggrann bearbetning av reflektionerna som syns i djupskivorna från olika djup.
Georadarmätningar passar bra för att lokalisera och avbilda gropar, diken, rör, stenar och stenstrukturer i marken. Djupet som georadarn kan tränga ner i, är beroende av antennens frekvens. En antenn med låg frekvens (till exempel 250 megahertz) når ner till ett djup mellan cirka 6-15 meter, men har en låg upplösningsförmåga. Den upptäcker objekt med en storlek på ungefär 30 centimeter i diameter. En antenn med hög frekvens (till exempel 1000 megahertz) har en hög upplösningsförmåga och upptäcker objekt med en storlek på ungefär 5-10 centimeter i diameter, men når ett ett begränsat djup på cirka 1-1,5 meter.
Georadarns djupskivor i animeringen visar fundament från ett medeltida konvent. Murarna syns som svarta strukturer och ligger mellan en halv och två meter djupt.
Foto: UV
För arkeologiska undersökningar används ofta en 500-megahertzantenn med ett penetreringsdjup på 2-4 meter och som har en upplösningsförmåga på omkring 10-20 centimeter. Georadarmetoden fungerar bäst i torr och sandig mark.