Trettioåriga krigets förödande svallvågor hade sin bakgrund i turbulensen efter reformationen. Spänningen mellan katoliker och protestanter ledde i början till lokala våldsutbrott, men i Tyskland blandades denna konflikt upp med interna politiska och ekonomiska motsättningar vilket slutligen resulterade i ett storkrig.

De första stora fältslagen utkämpades mellan åren 1619 och 1622. I Böhmen fördrevs protestanterna och landet slöt sig till den katolska sidan. Katolska ligans främste befälhavare, Tilly, angrep de retirerande protestantiska arméerna, och gick segrande ur fälttågen som tog katolikerna allt längre norrut.

De västeuropeiska staterna oroades av att den Katolska ligan sakta men säkert tippade kontinentens maktbalans. Den politiska och militära situationen var oerhört rörig. Furstendömen slöt och bröt allianser, Danmark försökte sig på en halvhjärtad insats, men manövrerades ut 1627. Gustav II Adolf var på fälttåg med den svenska hären i Polen, och för Sveriges del uppstod ett akut hot.

Katolikerna hade satt sig i besiktning av baser längs södra Östersjön och kunde strypa den holländska handeln. Deras långsiktiga strategi involverade också ett neutraliserande av både Danmark och Sverige. Gustav II Adolf måste reagera snabbt. Den första åtgärden var att sommaren 1628 skicka undsättningstrupper till det av Wallenstein (katolsk befälhavare) belägrade Stralsund. Insatsen lyckades och motståndarna fick dra sig tillbaka med tunga förluster.

Mellan åren 1630 och 1635 gick kriget in i sitt mest våldsamma skede. Sverige planerade för en storskalig insats där den tyska östersjökusten mer eller mindre skulle underläggas svensk kontroll. Frankrike - med ett horn i sidan till Habsburgarna - betalade svenskarna stora penningsummor för att hålla igång en armé på den nordtyska fronten och med denna finansiella hjälp var förutsättningarna på plats. I juni 1630 landsteg Gustav II Adolf på Rügen.