Inledning

Det Skånska kriget 1676-79 såg några av de största och blodigaste fältslagen i Skandinaviens historia. Städer bombarderades och stormades, hus och gårdar plundrades och brändes i arméernas försök att manövrera ut varandra på det begränsade utrymme som den skånska halvön trots allt utgör. Danska huvudarmén rörde sig företrädesvis mellan stödjepunkterna Landskrona-Helsingborg-Kristianstad och invasionsstyrkan visade sig efterhand ha en ytterst begränsad förmåga att agera djupare in i landskapet.

Efter förlusten i slaget vid Fylleån utanför Halmstad 1676 förblev danskarna på sydfronten under resten av kriget hänvisade till att operera på skånsk mark. De danska sjösegrarna gjorde dock att den svenska krigsledningens planerade truppförflyttningar till sjöss fick överges. Alla trupper och förråd som behövdes i kriget mot inkräktaren skulle hädanefter landledes få transporteras söderut längs de få etappvägarna från Småland.

För en framgångsrik kampanj måste danskarna å sin sida störa, eller allra helst helt skära av, svenskarnas nya underhållslinjer. Detta var kanske lättare sagt än gjort då inte heller danskarna kunde vara säkra på att alla ur lokalbefolkningen i norra Skåne var lojala eller sanningsenliga som vägvisare och informatörer. Danska förband som skickades till gränsområdena mot Småland kunde bli ytterst sårbara för svenska motåtgärder.