Gravfältet - Tanum 2213 och 1780
I sluttningen ner mot Gerumsälven, öster om Tanum 2211 och kärret, ligger ett gravfält från samma period som boplatsen. Det skulle kunna vara spår från samma grupp av människor. Gravfältet är benämnt Tanum 2213 och Tanum 1780. Gravmonumenten, stensättningarna, som skall undersökas till våren, ligger inom ett ännu större gravområde som fortsätter också utanför den kommande vägen.
Stensättningarna har olika form och storlek och är anlagda runt och vid markfasta stenblock i huvudsak på en åsrygg. De syns knappt ovanför mossan och grästuvorna. Vid förundersökningen, när vi tagit bort myllan, var det svårt att urskilja de enskilda anläggningarna eftersom stenpackningarna till synes låg i och på varandra.
Tanum 2213 liknar en typ av gravfält som brukar dateras till övergången mellan brons- och järnålder och som uppmärksammats först på senare tid. Typen har omfattande stenpackningar som inkorporerats i en vald plats, ofta vid uppstickande berg eller större stenblock. Vanligtvis finns inga eller få rester av kremeringar eller brända ben.
Betecknande för den här typen av gravfält verkar ha varit viljan att bygga utifrån naturens egna former. Berg, markfasta stenblock och liknande har utgjort själva grunden kring vilken man byggt och modifierat landskapet genom olika former av stenpackningar. På flera av de tidigare undersökta platserna har man också funnit att eld har varit en central uttrycksform i det rituella beteendet.
Under vegetationen döljer sig ett gravfält. Hur många gravar som finns där vet vi först till våren då vi kommer att undersöka fornlämningen.
Foto: Betty-Ann Munkenberg
Efter det att vegetationen och matjorden tagits bort på delar av gravfältet vid förundersökningen av Tanum 2213 rensades 15 till 20 stensättningar fram.
Foto: Betty-Ann Munkenberg
Kunskapen om stora grav- och kultanläggningar är ännu i sin linda. Att platserna är materiella uttryck för kosmologisk föreställningar och representanter för den religiösa och ceremoniella delen av samhället känns självklart, men hur och varför de anlades diskuteras allt mer.
Diskussionen tar upp frågor som när de anlades och när de användes, om det var grav- och/eller offerplatser och vad eventuell symbolik i stenpackningarnas form, färg och läge kan berätta om människornas tankevärld.
I och med E6 utbyggnad i Bohuslän har flera grav- och kultmonument undersökts. Fördjupade studier med bland annat ovan nämnda diskussioner, gör bilden av brons- och järnålderns ceremoniella och kultiska traditioner mer tydlig och nyanserad.
Grovt kan vi se hur äldre bronsålders monumentala gravläggningar, med stora rösen, övergår i en mer lågmäld och anonym begravningstradition vid övergången till järnålder, för att sedan, under romersk järnålder, återigen bli mer monumental.
Inte enbart monumenten i sig och deras innehåll utan också deras placering i landskapet och deras förhållande till äldre traditioner studeras, för att bättre förstå vad som var viktigt och varför.